Att göra det man älskar

Idag är det en stor dag för mig. Jag lägger allt annat åt sidan och ägnar mig åt det som är viktigt för mig. Jag har bokat möte med mig själv under förmiddagen och efter lunch är mitt mål att ta mig iväg för att träna. Det känns ovant, nästan lite skakigt och darrigt att inte omedelbart svara på meddelanden, att inte hela tiden vara tillgänglig, men jag vet någonstans inom mig att det är det enda rätta just nu för mig. Jag vill utvecklas och nå mina mål i livet och om jag ska lyckas behöver jag byta fokus och ändra vanor. Det kommer troligtvis att kännas både obehagligt och nästan skrämmande en tid framöver eftersom jag tar flera steg utanför min invanda, trygga zon. Dock vet jag att de som är mina äkta vänner kommer att bli min hejaklack, de vill mitt bästa och de kommer också att ge mig den tid jag behöver.

Jag vill passa på att tacka er, alla mina trogna följare, för att ni fortsätter att läsa och intressera er för min blogg. Tack för alla värmande och peppande kommentarer både här i bloggen och via mailkontakt! De betyder mycket för mig! Under förra veckan kom ett mail från en person som uppenbarligen saknar att läsa mina små texter. Det värmer mitt hjärta. Tack! ❤

Annonser

Förändringar

Livets kastvindar har härjat med mig ett bra tag nu och jag har befunnit mig i ett virrvarr av känslostormar. Alltför ofta har jag bortsett från mina egna behov, min hälsa och mitt liv. Jag har försatt mig själv i ett sorts vänteläge, som om jag vore mindre värd än andra människor. Länge har jag väntat på andras initiativ. De där utlovade kaffeträffarna som vi skulle ta ”någon dag” har fortfarande inte blivit av. Dagar, veckor, månader och år har gått och jag har stått i ”stand by” – läge. Det där begreppet ”någon dag” har fått en helt ny innebörd för mig nu än det tidigare haft. Jag förstår att det betyder ungefär ”när jag inte har något bättre för mig”. Därför lägger jag inte längre någon vikt vid sådana inbjudningar som är förlagda till ”någon dag”. Jag har varit en person som lätt har tagits för given, troligen därför att jag snabbt svarat an och väldigt sällan avböjt eller ignorerat.

Jag har missat flera chanser i livet därför att jag alltid har prioriterat andra människor före mig själv. Jag har vakat halva nätter för att stötta människor i min omgivning som har behövt prata av sig eller haft ångest och oro. När jag själv senare dykt ner i den svarta, djupa avgrunden så har samma människor totalt ignorerat mig istället för att finnas där på samma sätt för mig som jag gjort för dem.

Jag beskrev mitt dilemma för en vän nyligen och fick svaret: ”Var inte så jäkla tillgänglig. Degradera inte dig själv, utan sök utanför det invanda.” Detta ska jag pränta in och praktisera. Dessa två meningar har gjort att jag har börjat förändra mitt sätt att se på mig själv. Jag är värdefull och jag ska ägna min tid till att göra det jag älskar här i livet. 💜

Jag säger inte hejdå

Jag befann mig i en orolig, ytlig sömn när mobilen började plinga på sängbordet. Jag sträckte mig efter den och läste ”Mamma” på skärmen innan jag accepterade samtalet. Jag visste instinktivt vad det gällde. Mammas röst var tjock och lågmäld när hon berättade att mormor somnat in. Om jag ville se henne en sista gång och ta farväl så behövde jag komma in till sjukhuset inom kort. Rummet behövdes till en annan patient.

Målmedveten gjorde jag mig iordning, valde ut två av mormors dikter som jag skrev in i ett litet kort, tog en snabbdusch och klädde mig. Konturerna runtom mig suddades ut och hela mitt fokus var på kortet med mormors dikter som vilade i mitt knä hela vägen till sjukhuset.

De andra väntade i ett rum fyllt med dofter av för svagt kaffe, smörgåsar och desinfektionsmedel. Kramar blandades med tårar och alla ord var borta. Jag satte mig med dem och fick en kaffekopp men det vände sig i magen så jag skyndade mig till en toalett för att kräkas. När jag kom tillbaka var det dags att gå in i mormors rum.

Mormor hade en lila filt över sig och hennes händer vilade på magen. Jag tänkte på allt som hennes händer har gjort i detta liv. Burit tunga matkassar, hjälpt vilsna själar hitta livets mening över en kopp kaffe, skurat golv och hackat lök, knådat bulldeg och bakat bröd, bäddat sängar och tvättat kläder… Mormor satte ofta fram en extra tallrik på middagsbordet ifall en oväntad gäst skulle dyka upp och vara hungrig. Hon var inte rik, men det fanns alltid mat till alla. Jag tror att det enda hon slösade med i sitt liv var kärlek.

På bordet bredvid hennes säng brann ett litet ljus. Utanför fönstret satt en spindel och väntade i sitt nät. Runt mormors säng stod flera stolar utplacerade i en vid cirkel där vi satte oss. Stilla snyftningar och en känsla av andakt fyllde rummet. Vi delade några få ord, minnen och tankar. Jag läste mormors dikter med lugn, stadig röst.

När vi kände oss färdiga och skulle bryta upp gick jag fram till mormor, strök med händerna över hennes panna och kinder, kramade hennes händer i mina och dröjde mig kvar en stund. Jag böjde mig ner och stoppade näsan in i hennes scarf och andades in doften av mormor en sista gång. Hon hade sin egen tröja på sig. Den luktade mormor, inte sjukhus. Jag blundade och viskade ”vi ses” innan jag släppte henne och lämnade rummet…

Jag säger inte hejdå.