Några tankar…

Vår djupaste rädsla är inte att vi är otillräckliga.

Vår djupaste rädsla är att vi inom oss har omätbara krafter.

Det är vårt ljus inte vårt mörker som skrämmer oss.

Och vi frågar oss själva, vem är jag att vara briljant, praktfull, begåvad och sagolik?

Faktum är, vem är du att inte vara det?

Du är ett barn av Gud. Att du förminskar dig själv räddar inte världen.

Det finns inget upplysande i förminskning, så att andra omkring dig ska slippa känna sig osäkra.

Vi är födda att manifestera Guds storhet som finns inom oss.

Och den finns inte bara i några av oss, den finns i oss alla.

Och när vi låter vårt ljus stråla ger vi omedvetet gåvan till andra människor att göra samma sak. När vi befriar oss från våra egna rädslor, befriar vi automatiskt andra med vår blotta närvaro.

Av: Marianne Williamson

Annonser

Mormor gammal

Ensam

Vågade för första gången på veckor

gå själv i våningen

med käppen

från sovrummet

över hallen

ut i den mörka

serveringsgången

Nu sitter hon vid

telefonen

och gråter

Ensam

Hon hade glömt alla nummer

Av: Börje Ekström

Söndag kväll! 

Jag har landat i soffan. Jag brukar göra det på kvällarna och den här stunden ser jag fram emot under hela dagen. Alltid ett blogginlägg på gång och alltid en bra bok och en kopp te. Detta är min stund  – bara min. Det har blivit en god vana. Den senaste tiden har jag inte mått så bra. Mina värderingar i livet har bytts ut, jag har fått insikter och ändrat åsikter. Saker har hänt som fått mig att stanna upp, efterforska lite, och tänka till. Ibland är det nyttigt att bli omskakad. Jag är samma individ som tidigare – men ändå inte. Jag vet ingenting om framtiden men jag har bestämt mig för att leva det liv jag fått fullt ut den tid jag har kvar. Ytlighet har aldrig intresserat mig och när människor inleder ytliga konversationer som inte verkar leda till något djupare så brukar de inte bli särskilt långvariga. Med ytlighet menar jag när det stannar vid det yttre. Jag är intresserad av utseende, kläder och makeup och det känns viktigt att fixa till sig för att må bra själv. Detta yttre är dock en bisak. Jag vill samtala om livets mysterier, utbyta tankar och känslor som poesi kan ge, dela erfarenheter, tårar och skratt. Jag vill känna mig levande medan jag lever. Det är det viktigaste för mig. När jag skriver, när orden flödar fram och jag blir ett med texten jag skriver – då känner jag mig levande. Jag vill utveckla mitt skrivande och genom mina texter förmedla känslor till läsarna. En annan sak som får mig att känna mig levande är konst. Jag kan uppslukas totalt av konst. Det känns som om tid och rum försvinner och det finns bara jag och konsten jag betraktar. Känslan är intensiv som en förälskelse och samtidigt lugn, trygg och full av tillit, som om den vore den högsta formen av kärlek. Jag tror att vi behöver kreativitet för att känna oss levande. Vad gör oss mer levande än när vi skapar något? ❤