Själens skyfall

Molnen tornade upp sig mot den stålgrå himlen och svalorna flög snabbt och lågt fram och tillbaka mellan husen, jagande insekter, som om de kände på sig att ett oväder nalkades. Vindarna friskade i och björkarna böjde sina stammar, nästan som om de bugade inför vädrets makter. Medan trädens grenar slog mot fönsterrutan reste jag mig, drog av mig strumporna och gick ut på verandan. När himlen öppnade sig och släppte ifrån sig sitt skyfall vände jag upp blicken och tog några djupa, starka andetag. Jag sträckte upp armarna mot den mörka himlen och välkomnade det renande regnet. Mina bara fötter plaskade mot verandans trägolv där jag hoppade runt som ett barn. Formbar, mottaglig och lycklig stannade jag upp i min dans och gick tillbaka in. Med regnet droppande från hela mig lämnade mina bara fötter avtryck när jag gick runt i huset, lycklig och omskakad på samma gång. En nystart. 💜

Hjärtats melodi

Jag mötte en sällsam människa, vars ord klingade an i mig. De vibrerade i takt med mitt inre och jag kände en slags djup samhörighet, nästan omedelbart. Kanske hade vi båda vandrat i samma kvarter, mött ondskan öga mot öga och flytt hals över huvud? Kanske var det känslan av att ha varit en fånge vi delade så starkt?

Jag sträckte ut en hand för att nå fram, men fick till svar; Du känner mig inte! Håll dig på avstånd!

Mina färger bleknade bort och jag blev endast ett avtryck, ett fotografi i svartvitt mot en gulnad tapet.

Jag har sett rädsla förgöra människor, inifrån och ut. Rädsla separerar, skapar avstånd, sänker skepp och formar svarta himlarymder utan stjärnor, ljus eller hopp.

Ibland slås jag till marken, övermannas av rädslan. Då slår jag bort, flyr, bränner broar och kapar band. Jag känner igen mitt eget mönster när jag ser klart igen. Nu förstår jag bättre. Det handlar om ett val och jag vill alltid välja kärleken som sammanför, framför rädslan som separerar. 💚