Det drar ihop sig

Idag kom den första snön. Den smälte visserligen lika fort som den kom ner men man kan ana att vintern är på gång. Skönt! Stagnationen är förbi! Det rensade luften och lunchpromenaden var uppfriskande. Nu skiner solen genom de nakna björkarna och inger lite hopp. Jag suger åt mig solens strålar som för att tanka upp energidepåerna. Ivrigt som en hungrig fågelunge vänder jag blicken uppåt och låter solen värma mitt ansikte rakt igenom de isande kalla vindarna.

Det har varit ett mörkt år i år. Pandemitider, oro, deprimerade vänner och en älskad morfar som har gått ur tiden. (Varför kallas det så? Att när någon dör så går den personen ur tiden?) Ingenting är längre som vanligt. Jag tror inte heller att saker och ting kommer att bli som vanligt igen. När tiden verkar ha stannat och blodet frusit till is i kroppen finns det bara en sak att göra – att fortsätta framåt. Jag gjorde så och i precis samma ögonblick slog det mig att jag inte vill att allt ska bli som vanligt igen. Jag hoppas och tror att det ska bli så mycket bättre! Vi behöver alla blicka framåt, göra medvetna val och fortsätta leva med fokuset inställt på hälsa och kärlek.

Ta hand om varandra! ❤